TildaWikner

Det händer saker hela tiden. Vissa saker är oundvikliga, andra inte. Man förlorar något hela tiden. Vissa saker mer värdefulla än andra. Jag tror inte man kan kalla allting som försvinner ifrån en för förlorat. En del är bara borttappade helt enkelt. Sånt man kan tappa bort är ovärdefulla saker såsom nycklar, en penna, en mp3 eller likande. Värdefulla saker är någonting helt annat.

Man brukar så ofta säga "man inser inte vad man har förren man förlorat det", och trots att det kan verka uttjatat så stämmer det fortfarande. Man tar inte reda på det man har förren det är för sent. När det redan har hänt något. Man kommer på dig själv att bara ha tagit allting för givet, en person för givet. Fel. Ta aldrig någon eller något förgivet.
Jag brukar ofta tänka: "men om några år då, vad händer då? Tänk om allt bara är borta då, och här har jag suttit och rullat tummarna.. jag måste ta vara på det..", men sen kommer jag oftast inte längre än så. Jag vill inte ta någon för givet för jag vet hur det känns. Jag vet hur det känns att vara "självklar, ett säkert kort".

Jag minns att någon nån gång sa till mig: "man tänker på framtiden jämt. Man tänker på hur det kan bli, vad som isåfall kommer att hända, vad som händer sen, vad man kunde ha gjort åt det osv. Det är inte konstigt att man känner så. Vi vet alla att den stunden kommer att komma någon gång, men om vi hade vetat när så hade vi nog inte suttit här nu. Självklart så kan det vara viktigt att tänka på framtiden, men samtidigt så kan man inte leva där. Vi lever nu. Vi korsar den bron då. Börja inte gå över den, stå kvar på din sida, och gå över den när det på riktigt är dags. Korsa den inte i förväg."

Jag vill inte leva i framtiden, jag vill leva för det som finns nu även fast det är svårt. Jag kommer att kämpa. Kämpa tills bron har rasat, tills den helst inte går att ta sig över längre, jag vill inte över, jag vill bara stanna här. Kanske ta några steg i olika riktningar ibland, men inte mer än så. Jag vill inte över, aldrig någonsin. Andra sidan skrämmer mig, jag vågar inte ens tänka på det. Jag vill inte korsa bron.

only you

Jag förstår inte hur folk orkar slösa sin energi på att tracka ner på andra. Hur kan man ha så pass dålig självkänsla att man måste trycka ner andra personer för att få sig själv att känna sig mer överlägsen? Jag förstår inte.

Internet är bara skit. Folk kan utge sig att vara precis vem som helst utan att man egentligen kan bevisa motsatsen. Personer som sitter och kommenterar från anonymt och kränker personer, vad vill ni få ut av det egentligen? Stå för era åsikter. Tycker ni något kan ni komma och säga det öga mot öga istället för att gömma sig bakom ett falskt eller anonymt namn på nätet. Jag förstår inte hur en människa kan vara så desperat och tragiskt.

Vad är charmen med att känna behov av att göra en person ledsen med flit utan att stå för det? Ingen överhuvudtaget. Har ni något att säga, säg det direkt till den personen då. Grejen är bara den att ni inte vågar, ni är så pass fega och har så dåligt självförtroende att ni måste göra något idiotiskt mot andra för att få bekräftelse. Det är onödigt. Det gör ont i onödan.. Slösa tiden på att lära känna er själva istället och ta reda på varför ni faktiskt gör som ni gör, det finns väl inte så mycket mer att säga. Allt är bara sådan bortslösad energi.

Jag var den fulaste tjejen med ful stil och man var verkligen tvungen att leta ordentligt för att hitta någon fulare. Tack.

Tänk att man tar så mycket för givet egentligen. Tänk att man tar så pass många personer för givet. Man inser inte vad man har förren man förlorat det. Det gör ont. Även fast man känner, även fast man egentligen inte vet. Det gör ont.
Man märker det på folk i sin närhet. Alla vet, men ingen vågar egentligen prata om det. Det ligger som något tungt i luften hela tiden som gör det svårt att andas. Man vill inte ta in det från början, men helt plötsligt är det för sent. Man vill inte andas ut det, det går inte, det är inget man egentligen pratar om. Därför håller alla andan, alla håller det inne.

Det är ingen som vet hur man ska agera. Hur man ska bete, och uppföra sig i det läget. Ska man bara vara tyst med risken att verka nonchalant och oberörd, eller ska man försöka få fram något med rädslan att väcka alla gamla känslor till liv och riva upp såren? Det finns nog inget rätt och fel i det läget. Det enda som var fel var det som inträffade. Allt annat får duga, det är svårt nog som det är.

Även fast jag egentligen inte vet så mår man dåligt. Man blir nedstämd och försöker förstå, trots att det är dömt omöjligt. Man brukar säga att sanningen varar längst. När man aldrig får reda på sanningen då, när ingen någonsin kommer få veta, vad varar längst då?


Ta ingenting för givet. Flera liv spills varje dag i onödan, och vi kan inte göra någonting åt det. Hopplöst.. Vila i frid

Varför säger folk att det finns svar på allt? Det är omöjligt. Allting har inte en logisk förklaring. Faktum är att nästan ingenting har en logisk förklaring. Det är bara saker som man vetenskapligt kan bevisa som man kan acceptera som logiska. Svart på vitt.
Allt det andra då? Hur kan det finnas svar på det andra när alla bildar sig en egen uppfattning om hur saker och ting fungerar. Hur olika personer fungerar.  Varför säger folk att det finns svar på allt. Egentligen finns det inget riktigt svar på något. Ingenting alls. Hur kan det finnas något rätt och fel när alla tycker och tänker olika? 

Är det vi som ställer frågorna och sedan tar reda på svaren, eller försöker vi att skapa våra egna svar efter frågor som redan finns? En fråga borde ha ett svar, det låter simpelt. Men det är sällan det förblir så.
Tänk om allt hade en logisk förklaring någonstans. Det har det inte. För det mesta hänger ingenting ihop. Det finns inga svar.

when you start drinking is when you stop thinking.
- Du kommer aldrig mer bli dig själv.