December
Det finns såklart en massa högtider i December. Jag undrar om det inte är den månaden då vi firar mest. Det börjar väl den 1:a, då den härliga traditionen börjar med Julkalendern. När man var liten satt man som klistrad framför tv:n, och det var väl de roliaste 15 minuterna på hela dagen. Och visst, jag kan erkänna att jag har de mesta julkalendrarna inspelade på band, och favoriterna har väl alltid varit "Mysteriet på Greveholm" & "Pelle Svanslös". Faktum är att jag inte kommer ihåg kalendrarna längre bak i tiden än så. Men de där två har helt klart varit de bästa hittils!
13 December då vi har Lucia i farten. Det är en rätt udda tradition egentligen. Först i tåget går den ståltliga Lucian, hon har en sorts vit klänning på sig med rött band knutet runt midjan. I håret brinner det. Ja, inte bokstavligen såklart, men faktiskt så är det så att hon har stearinljus i håret. Det liknar en mössa med en ram på där ljusen är fast. I traditionen är det en blond Lucia, men nuförtiden verkar det vara rätt blandat. Jag tror nog inte att det spelar sån stor roll.
Lucian följs av såkallade Tärnor tätt bakom sig. De har ungefär samma klädsel: en vit klänning, dock med glitter runt midjan, och ljuskronan byts ut till lite glitter i håret.
Efter Tärnorna har vi då Stjärngossarna, lite fjolligt om jag får säga det själv. Killar, som även dom har vit klänning, en pinne i handen med en påklistrad papp-stjärna i guld, och en vit strut på skallen, även den dekorerad med guldstjärnor. Att dom ens klär sig i detta är för mig helt ofattbart, att vilja stå inför publik och sjunga "Sankta Lucia" i dumstrut.
Sist men absolut inte minst i tåget har vi allas våra egna Tomtenissar! Man kan bara inte låta bli att tycka att dom är söta där dom står med en röd dräkt likt en pyjamas och en luva likt en nattmössa. Och den lilla lyktan blir som pricken över i:et då dom då liknar en stackars gammal farbror som ska upp på toaletten mitt i natten.
Den mest förväntansfulla av alla högtider så här i December är väl ändå Julafton. Dagen innan då man knappt kan sova för man längtar bara tills det blir morgon igen. Känslan när man fäller upp ögonlocken morgonen därpå är en lättnad, och lite pirr i magen. Man tassar försiktigt upp mot dörren och kikar ner i sin julstrumpa, och varje år är det samma sak, det ligger paket där nere på botten! När man tar upp sina första paket den dagen är man så lycklig. Om lillebrorsan inte har vaknat springer man genast och skakar liv i honom. Och tillsammans sitter man där och river & sliter i omslagspapperen som slingrar sig runt det man vill åt.
Fram mot eftermiddagen börjar all släkt droppa in i huset. Och alla har med sig någonting att dela med sig av på Julbordet. Julbordet är den där stora buffén av korv, syltor, potatis, köttbullar, gröt, ja det mesta. Och alla öser på mat på tallrikarna, man tar av det mesta för att sedan lämna.
Klockan 15:00, ja det är den där tiden när man vet att det snart är dags. Man sätter sig och tittar på "Kalle Anka", så som det alltid har varit i alla år. Alla låtsas att dom tycker att det är en viktig tradition, och att man absolut måste titta, annars förstörs hela julkänslan, men i själva verket vet man vad alla har i tankarna. Alla läntar tills när man sitter samlade i vardagsrummet, spända & förväntansfulla. Och till slut händer det, det där knarrandet utanför och det stora bultandet på dörren.. - Tomten är här! Tomten är ju den där stora tjocka farbrorn, med vitt skägg & mustasch, som alltid kommer med den där stora bruna tygsäcken på axeln. Och alla vet vad den innehåller.. - Alla Julklapparna! Det bästa på hela dagen, det man hela tiden gått och väntat på. Det är det vanliga som: "Ho,ho,ho! Finns det några snälla barn?" Och alla barn blir sådär tysta och blyga, sätter sig hos mamma eller trycker under borden. Tomten får en stol att sitta på, och tar sedan upp klapparna ur sin säck och börjar läsa. Hör man sitt namn är det bara att gå upp, ge Tomten en kram och tacka. Egentligen så vet man ju att Tomten i själva verket är en granne eller släkting, men för den yngre generationens skull är det bara att hålla masken.
Tomten ger sig av, och det blir dags för klapparna under granen. Moster läser julrimmen. Alla tackar för sina klappar och sätter sig till ro för att sedan slita upp papperet.
På kvällen ligger man där i sängen, tänker på allt man har fått, och inte fått. Och snart faller man in i sömn, och det är bara en tidsfråga innan det är morgon igen.
31 December händer det något alldeles speciellt. Det är nämnligen Nyårsafton. Nyårsafton är den sista dagen på hela året. Och det är då man ska utvärdera hur det gångna året har varit. Man går igenom vad man har gjort och inte gjort, samt om man har klarat sina mål som man förväntades uppnå. Det är även nu man bestämmer sina såkallade Nyårslöften, det är saker som man ska försöka hålla under hela nästa år. För det mesta bryts dessa redan under de första månaderna, och ibland veckorna, men det är ändå något man gör. Det kan till exempel vara att sluta äta godis, eller kanske gå ner 15 kg.
När klockan börjar närma sig tolvslaget förflyttar man sig utomhus. Man förbereder alla fyrverkerier som ska inviga det nya året. Och tillsammans räknar man ner sekunderna tills klockan slår 00:00, skriker "GOTT NYTT ÅR!!" det högsta man kan, och tänder fyrverkerierna. Himlen blir helt magisk, det sprakar av färger & glitter, ljudet från vissa raketer är helt öronbedövande, men helt klart befriande.
Firandet fortsätter hela natten, och det är när man till slut vaknar någon gång runt lunch som man verkligen inser att det är 1 Januari på ett helt nytt år.
/ tilda♣
Det som aldrig hände
Det som aldrig hände, var vi. Inget hände, ingenting alls..
/ tilda♣
utklippt & inklistrad
Jag hade nog vissa förhoppningar. Ett misstag. Ett stort misstag. Har man förväntningar blir man förmodligen bara besviken i slutändan. Jag tror jag kanske fick känna på det nu. Jag hade förväntningar, det blev inte alls så som jag trodde.. tror jag. Jag vet inte nu heller, jag vet nog ingenting om det där längre. Alltså ett misstag. Mitt misstag. Helt fel, men sant. En tom blick blir mer än tusen ord, det behövs inga ord. Bara en blick. Jag vill inte bli bortklippt & inklistrad gång på gång, jag vill ha ett svar. Vart ligger problemet? Det borde du väl förstå? Jag vill ha ett svar, jag vill inte få vänta, jag vill inte sitta tom, jag vill inte se dig osäker, jag vill inte att du ska fundera, jag vill ju att du ska veta nu! Om du verkligen var säker på din sak, varför vänta? Det verkar ju helt idiotiskt. Meningslöst helt enkelt, då kan jag lika gärna ta det som ett nej. Trots att det är det jag minst av allt vill höra, men jag hör hellre sanningen. Även om sanningen är svår, för det vet både du & jag vid det här laget, så är det den jag vill höra.
Om någon bara sa till mig var felet låg, så skulle jag såklart försöka att ändra på det. Men jag vet inte om det finns något fel, och jag kan inte ändra på något jag inte vet. "Ärlighet varar längst", det ligger väl en hel del sanning i det, kan vi inte bara följa det? Då kanske jag skulle veta, och framför allt.. då kanske du skulle veta, veta den verkliga sanningen om hur det ligger till.
--
24/11 - 26/11, vilken kanonhelg i fjällen. Inez, John & Olivia, ni är kanon :) thanks.
/ tilda♣
Vilket läge
/ tilda♣
Känslan
Kanske var allt menat, kanske var det så det skulle bli. Jag har faktiskt ingen aning, jag önskar att jag visste. Ibland är det nog bra att man inte vet allt, det skulle förmodligen bara bli mer komplicerat än vad det redan är. Jag kan helt ärligt säga att jag inte visste allt, det gjorde jag inte, men på ett sätt var det ändå en skön och befriande känsla att inte veta. Det blev liksom mer spännande och utmanade. Vissa av er förstår nog inte alls vad jag yrar i, men jag vet att jag har dom som känner det på sig.
Inget är väl samma sak som det än gång var, nej det här är verkligen helt annorlunda.. eller? Jag är inte alls säker på min sak, men vem är det? Det kom nog lite som en överassking, en rolig & glad sådan naturligtvis, men väldigt udda. Har inte haft den där "känslan" många gånger, men jag tror jag fick den nu. Självklart kan jag inte veta, men jag tror, jag tror att jag hade den. Visst, tro får man göra i kyrkan, ( en tanke ängnad åt Skräddarn & Anna), men i det här fallet är jag som sagt inte alls säker, jag måste helt enkelt få tro :)
Frågorna är såklart många, fattar jag rätt beslut? Är det här verkligen rätt? Var det här menat? .. Jag kan aldrig veta när jag får svar. Jag kanske aldrig får svar, vem vet? Men som sagt, "ibland är det nog bra att man inte vet allt, det skulle förmodligen bara bli mer komplicerat än vad det redan är."
/ tilda♣
Det jag vet
Personer har betytt mer eller mindre för mig, och det svider verkligen att erkänna att vissa inte får stanna föralltid.. det är bara allt som förändras som gör det, och ni förändras också. Det kanske också är jag som har förändrats, vad vet jag? Det känns som om jag inte vet någonting alls längre.
Jag vet allt som jag inte vet
/ tilda♣
.
Du strålar
And I could write a song, a hundred miles long. Well, that's where I belong, and you belong with me.
Det strålar verkligen om dig, och jag hoppas du vet om det.
--
Oh what good is it to live with nothing left to give.
Forget but not forgive, not loving all you see.
Thank you guys; Anton Adamsson, Lovisa Wiklund, John Von Knorring, Isabelle Rafstedt, Adam Persson, Moa Back, Oscar Bäcklund, Olivia Sandberg, Viktor Stenström, Pontus Tjernberg, Oscar Nordstrand & Emil Lindström.
/ tilda♣
Annas Korvmojj
Vi kom fram, ryckte i dörren och upptäckte att den var låst, funderade på vad vi skulle göra då, och slutligen ryckte vi i dörren lite till i hopp om att det skulle ske ett mirakel genom att den låstes upp.
Det skedde inget mirakel, så vi gick till en kiosk och Viktor köpte en Geischa istället att mätta sig lite på. Vi gick tillbaka till korvmojjen och satt oss utanför och väntade på att Anna eller Skräddarn skulle dyka upp.
När vi hade suttit där i drygt 20 minuter började det kännas som om arslet hade frusit, och fingrarna hade ramlat av, med andra ord så var det rätt kallt. Dallas föreslog att jag skulle gå och dra i dörren igen för att se om den funkade, inget mirakel syntes till, men däremot såg jag en skylt på dörren där det klart och tydligt stod: "VI HAR FLYTTAT OCH BYTT LOKAL.." Jahopp, trevligt att veta nu! Men men, inget val hade man. Det var bara att pallra sig bort på sina stackars barnsben till adressen där den nya lokalen låg.
Vi gick in, och stort var den. Det kändes som om det var hur många rum, våningar och korridorer som helst! Vi började spana runt lite och hittade till slut ett lekrum. Killarna satt sig självklart i dom där små bilarna och ville att jag skulle skjutsa runt dom, men jag upplyste snällt mina kära vänner om att vi var hungriga och var sugen på korv.
Efter ett tags runtvirrande fick vi fatt i en gubbe därinne, och sa att Anna & Skräddarn var längst upp i ett litet rum. ÄNTLIGEN, tänkte vi och gick upp. Och självklart så såg vi Skräddarns tjusiga lilla hästsvans sticka ut ifrån ett hörn, och visst där satt dom ju. Vi berättade hur vi hade väntat och letat efter dom, och vi började klä av oss ytterkläderna. Och vad fick man till svar? Jo nämligen "Tyvärr, vi har ingen korv idag."
KAAAAANOOOOON!!.. inte! Så istället för att få gratiskorv hos "Annas Korvmojj" fick jag betala 50 spänn för en korv tillhörande pommes frites och en söndersockrad Coca Cola.
Efter en stund kom våra kära vänner Olle & Backe och höll oss sällskap när vi åt. Olle åt "Fisherman's Friend" hela tiden, jag börjar fundera på om han lever på dom där.. hm.. Men hur som helst, så blev det ju bra till slut!
/ tilda♣
it goes to waste
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse.
And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?
Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you
And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth
Tears stream, down on your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream down on your face
And I..
Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you.
/ tilda♣
Sanningen
Det kändes verkligen som om jag visste precis allt om dig. Det var en trygg känsla. Att riktigt kunna säga till dig "Du är verkligen min bästa vän" . Och minnerna med dig, dom har verkligen varit roliga. Alla stunder vi delat har varit rent ut sagt fantastiska. Det kändes så skönt att du visste så mycket om mig.. det behövdes liksom aldrig ord, det bara räckte som det var.
Det har gått några dagar sedan den där dagen kom. Det var liksom en kall vind. Jag ville ju höra sakerna från dig, inte genom en massa rykten! Vad hade hänt igentligen? Det var nog bara en tillfällighet, tänkte jag, men jag blev ändå misstänksam. Efter några dagar tänkte jag inte så mycket på det längre. Jag övertygade mig själv över att det bara var jag som överreagerade. Herregud, så farligt var det väl ändå inte? Det handlade ju bara om en enda gång. Inget allvarligt, nejdå.
Men man kan väl säga att gränsen gick när ryktena fortsatte att tränga sig på. Jag fick höra saker jag bara inte ville tro vara sant. Men jag antar att sanningen är den, att det verkligen var sant. Och efter ett tag, ja då hade jag nog fått min bekräftelse. Det kändes som en kniv i hjärtat när jag fick veta. Hade du bara berättat på en gång så hade saken så gott som varit ur världen nu. Det hade ju inte varit så farligt. Men nu, när jag verkligen fick veta sanningen, så kändes det som om du hade ljugit. Du hade ju inte ljugit bokstavligen, men tryckt på sanningen, och då kändes det verkligen som en lögn.
Jag hoppas att du förlåter mig om jag verkar överdriven, men just nu tänker jag inte på annat än det här. Och visst, det kan väl hända att jag inte har rätt på alla punkter, men dom jag har rätt på, dom svider.
Jag trodde jag hade något, men som jag inte har.
Och jag trodde du var någon, men som du inte var..
--
btw, tack aa.
/ tilda♣
Guld värda
Sedan 1998 har jag vetat vilka ni var. Vi gick med varandra på dagis i sisådär ett år, sedan var det dags att börja skolan. Vi hamnade på samma skola, men inte i samma klass. Alla splittrades, förutom Emil, han fortsatte jag med i samma klass med. Kontakten med er andra bröts. Det hände väl att man såg varandra vid skolbussen. Vi träffades ibland, men då hälsade vi knappt. Kanske viftade med handen, eller nicka´ lite glatt. Men det var allt.
Kontakten återfanns väl 2004 när vi skulle börja sexan. Alla hamnade återligen på samma skola och denna gång även i samma klass. Först gick väl tankarna i huvudet: "Hur ska det här bli? Gamla dagiskompisar, njäe det var ju flera år sedan vi sågs. Blir det inte konstigt att träffa alla igen och börja om på nytt?" Nu skulle jag aldrig tänka så. Ni är ju bland de bästa personerna jag har träffat! Mycket har man varit med om tillsammans mer er. Och roligt har vi haft.
Två år har redan passerat, och jag gruvar mig när den dagen kommer då vi måste säga farväl. Det är trots allt bara två år kvar, och jag gillar inte tanken på att inte få träffa er på samma sätt mer. Visst, jag hoppas till allt att vi kommer att fortsätta ses, annars vet jag inte vad jag tar mig till! Om sanningen ska fram grabbar, så behöver jag er för att känna mig hel, ni är som en del av mig.
Ett speciellt tack till, Anton Adamsson, Adam Persson, Oscar Nordstrand & Emil Lindström.
Ni förgyller dagen. Ska jag vara ärlig så är ni nog de härligaste killar jag träffat. Och jag är stolt över att belåtet kunna tänka: "Det där är mina grabbar, och dom är mer än guld värda."
/ tilda♣
November
November betyder ju även en annan rolig sak, nämligen att kära OC börjar igen. Och alla de där härliga personerna kommer tillbaka. Ryan, Marissa, Seth, Summer, Volchock, ja till och med Taylor har man saknat lite faktiskt! Problemen kommer tillbaka, och det är lika spännande varje gång! Så bänka Er i soffan Onsdagar kl. 21.00 framöver!
15 November är en extra trevlig dag. Speciellt för mig som råkar fylla år just den dagen! Och när man fyller år så får man ju presenter. Hela släkten kommer med presenter, och hur härligt är inte det? Sedan är det ju presenter från kompisar också. Och presenter innebär ofta att man får saker man önskat sig, eller inte önskat sig. Det är en fördel om man får saker som man önskat sig. Men får man inte det man önskat sig, är det bara att tacka snällt, niga & tindra lite extra med ögonen så brukar det ordna sig.
Det finns ju en annan speciell helg i November också. Vissa gamla människor kallar den "Alla Helgona", men själv föredrar jag att kalla den "Halloween".. Det är den enda helg man får klä ut sig till monster och knacka dörr för att tigga om godis. Det har alltid varit det vanliga som "Bus eller godis!" och de vuxna har alltid öppnat dörren och låtsas se överasskade ut och säga "Nämen usch, vilka läskiga monster! Vågar man öppna dörren måntro? Här har ni lite godis, gör oss inte illa!" Under årens gång måste jag säga att det har blivit en hel del, även pengar och andra smaskigheter har funnits i tekannan. Men nu på senare tid blir det väl inte så mycket att knacka dörr. Nu är det faktiskt mest jag som får öppna dörren och skänka mitt dyrbara godis till andra ungar, annars kastar de ägg på bilarna! Nu kan det väl bli så att man umgås med kompisarna på ett annat sätt, ser på film och köper sitt eget godis istället för att tigga efter äckliga M&M-godisar som gamla tanter och farbröder sparat sedan påsk.
/ tilda♣
.
Något jag insåg
Det är drygt två år sedan nu. Allt förändrades genom att man skulle byta skola. Nya vanor, nytt arbete, nya tider, och framför allt nya vänner. Och nya vänner fick man. Helt underbara vänner, som man alltid vill ska finnas där. Faktum är att de vänner som ligger mig närmast har jag bara känt i 2 år. Vissa har jag haft starkare känslor för än andra, men framgången har varit liten, och de har svalnat med tiden. Framgången har alltid varit liten. Just när det börjar kännas rätt, försvinner känslan jämt. Jag har aldrig fått chansen, och om jag väl skulle få den, skulle det aldrig funka. Många säger att det inte är sant. Men jag har tappat det tillräckligt många gånger för att känna att hoppet är ute. Den känslan har jag ofta.. men gnistan finns ändå kvar. Det är att hitta den som är problemet.
Speciellt en person har jag haft starkare känslor för några gånger. Du vet förmodligen vem du är. Jag har sagt till dig hur jag känner. Men jag kan väl inte direkt påstå att du brytt dig särskilt mycket om det. Först blev jag väl lite ledsen, sen jag vande mig och till slut visste jag inte om känslorna fanns kvar eller om de försvunnit.
Det är väl nu på senare tid jag har insett att de faktiskt fanns kvar. De hade bara legat gömda långt inne, glömda av ensamhet. Men det finns ingen chans nu heller, det är bara att inse. Jag är inte rätt för dig. Jag trodde du var den rätta, men även den här gången blev det inte alls som jag hade tänkt mig. Du gick din egen väg, och jag ville inget annat än att följa dig. Men jag blev stående i ett vägskäl. Följer jag med dig, så riskerar jag att bli sårad ännu än gång. Om jag vänder om, kanske vi aldrig ses igen.
/ tilda♣