TildaWikner

Tänk att man tar så mycket för givet egentligen. Tänk att man tar så pass många personer för givet. Man inser inte vad man har förren man förlorat det. Det gör ont. Även fast man känner, även fast man egentligen inte vet. Det gör ont.
Man märker det på folk i sin närhet. Alla vet, men ingen vågar egentligen prata om det. Det ligger som något tungt i luften hela tiden som gör det svårt att andas. Man vill inte ta in det från början, men helt plötsligt är det för sent. Man vill inte andas ut det, det går inte, det är inget man egentligen pratar om. Därför håller alla andan, alla håller det inne.

Det är ingen som vet hur man ska agera. Hur man ska bete, och uppföra sig i det läget. Ska man bara vara tyst med risken att verka nonchalant och oberörd, eller ska man försöka få fram något med rädslan att väcka alla gamla känslor till liv och riva upp såren? Det finns nog inget rätt och fel i det läget. Det enda som var fel var det som inträffade. Allt annat får duga, det är svårt nog som det är.

Även fast jag egentligen inte vet så mår man dåligt. Man blir nedstämd och försöker förstå, trots att det är dömt omöjligt. Man brukar säga att sanningen varar längst. När man aldrig får reda på sanningen då, när ingen någonsin kommer få veta, vad varar längst då?


Ta ingenting för givet. Flera liv spills varje dag i onödan, och vi kan inte göra någonting åt det. Hopplöst.. Vila i frid