TildaWikner

Jag ska berätta sanningen om sanningen.

Sanningen är svår, den verkliga sanningen. Även fast man vet att den sårar och gör ont så måste man få veta. "Hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen"  är det inte så man brukar säga? Visst vill jag veta sanningen, men när den sårar så vill man egentligen inte veta, även fast det är ett måste innerst inne. Vart går gränsen? När ska man berätta sanningen, och när är det läge att hålla tyst?
Visst är lögnen bra ibland, vita lögner är det inget fel på. T ex "Har du ny tröja? Fin!"  fast man egentligen tycker att personen skulle ha valt en annan färg. Vart går gränsen mellan en vit lögn och en lögn?  Jag antar att alla har sina egna gränser, det är väl bara så det är.

Tack för att du finns. Du har väl alltid funnits där mer eller mindre, men på senare tid har det varit mer. Det värmer, det gör det verkligen. Att se ditt leende gör mig varm inombords, att höra din röst ger mig en känsla av lycka, att känna ditt stöd betyder mer än det går att beskriva. Jag är bara så otroligt lycklig att du kom, att du vände om och kom. Jag vill att det ska stanna såhär föralltid nu, jag vill aldrig någonsin förlora dig. Snälla, stanna föralltid. Ärligt talat så behöver jag en sån som dig, du är lycka.

I teorin är det lätt; "det finns någon för alla." Säg det till dom som blir över. 

Jag ska berätta sanningen om sanningen.
Sanningen är svår, därför ljuger vi.

/ tilda