Konsten att gå vidare
Det värsta är inte början. I början känns det helt lugnt faktiskt. Det är däremot när man inser att början är slutet, det är då det känns. Att ständigt bli påmind av andra saker och människor runt omkring. Speciellt när människorna inte har en aning, dom har ingen aning om vad som snackar om. Det är då det känns. Det är när man trodde att allt var speciellt, men inser att det kanske inte egentligen betydde nåt, det är då det känns. Det är när man trodde att man var överens, att det fanns en anledning, men när det egentligen inte fanns nån.. det är då det känns. Det är när man tror att man har glömt, men inser att det inte är så det ligger till, det är då det känns.
Det svåraste är inte alltid att sluta. Det svåraste är att släppa taget, att bara gå vidare och glömma. Man måste vidare, över den där spärren. Den där som gör att man inte kan gå vidare, den måste låsas upp först med en nyckel som inte finns. Hur hittar man en nyckel som inte finns? Det ska tydligen gå, och det är det jag hela tiden har gått och väntat på.. att bara få gå vidare och lägga allt bakom sig som ett avslutat kapitel.
Jag har väntat länge, men utan att hitta nyckeln som inte finns. Men jag har insett att jag förmodligen måste sluta vänta. Jag måste helt enkelt försöka gå vidare ändå, ta saken i egna händer och inte förlita mig på att något underverk ska ske. Det kommer inte att ske. Vi lever inte i sagor, och i verkligheten sker inte underverk, absolut inte på samma sätt i alla fall.
Jag måste gå vidare, det ser inte ut som om jag har något val. Jag har tagit det första steget ut, utanför spärren. Det skär i mig varje dag, varje gång jag ser tillbaka.. men jag antar att det hör till.
Man kan välja att se på det som man vill. Jag vill se det som ett underbart minne, men just nu ser jag bara saknad. Det ordnar sig med tiden, det vet jag att det gör.. så småningom.
Det är det som jag försöker lära mig nu, lära mig av mina minnen.. konsten att gå vidare.
Tiden läker alla sår, men suddar inte bort ärr.
/ tilda
Det svåraste är inte alltid att sluta. Det svåraste är att släppa taget, att bara gå vidare och glömma. Man måste vidare, över den där spärren. Den där som gör att man inte kan gå vidare, den måste låsas upp först med en nyckel som inte finns. Hur hittar man en nyckel som inte finns? Det ska tydligen gå, och det är det jag hela tiden har gått och väntat på.. att bara få gå vidare och lägga allt bakom sig som ett avslutat kapitel.
Jag har väntat länge, men utan att hitta nyckeln som inte finns. Men jag har insett att jag förmodligen måste sluta vänta. Jag måste helt enkelt försöka gå vidare ändå, ta saken i egna händer och inte förlita mig på att något underverk ska ske. Det kommer inte att ske. Vi lever inte i sagor, och i verkligheten sker inte underverk, absolut inte på samma sätt i alla fall.
Jag måste gå vidare, det ser inte ut som om jag har något val. Jag har tagit det första steget ut, utanför spärren. Det skär i mig varje dag, varje gång jag ser tillbaka.. men jag antar att det hör till.
Man kan välja att se på det som man vill. Jag vill se det som ett underbart minne, men just nu ser jag bara saknad. Det ordnar sig med tiden, det vet jag att det gör.. så småningom.
Det är det som jag försöker lära mig nu, lära mig av mina minnen.. konsten att gå vidare.
Tiden läker alla sår, men suddar inte bort ärr.
/ tilda
Kommentarer
Trackback