Sanningen
Jag kan hålla med om att sanningen är svår ibland. Men jag trodde vi var överens om att hur svår sanningen än var, så skulle vi dela med oss av den till varandra. Vi skulle kunna berätta för varandra hur tungt det än var. Och det gjorde vi också. Det var verkligen allt mellan himmel & jord. Det var skönt att kunna lätta sitt hjärta för någon som stöttade och förstod.
Det kändes verkligen som om jag visste precis allt om dig. Det var en trygg känsla. Att riktigt kunna säga till dig "Du är verkligen min bästa vän" . Och minnerna med dig, dom har verkligen varit roliga. Alla stunder vi delat har varit rent ut sagt fantastiska. Det kändes så skönt att du visste så mycket om mig.. det behövdes liksom aldrig ord, det bara räckte som det var.
Det har gått några dagar sedan den där dagen kom. Det var liksom en kall vind. Jag ville ju höra sakerna från dig, inte genom en massa rykten! Vad hade hänt igentligen? Det var nog bara en tillfällighet, tänkte jag, men jag blev ändå misstänksam. Efter några dagar tänkte jag inte så mycket på det längre. Jag övertygade mig själv över att det bara var jag som överreagerade. Herregud, så farligt var det väl ändå inte? Det handlade ju bara om en enda gång. Inget allvarligt, nejdå.
Men man kan väl säga att gränsen gick när ryktena fortsatte att tränga sig på. Jag fick höra saker jag bara inte ville tro vara sant. Men jag antar att sanningen är den, att det verkligen var sant. Och efter ett tag, ja då hade jag nog fått min bekräftelse. Det kändes som en kniv i hjärtat när jag fick veta. Hade du bara berättat på en gång så hade saken så gott som varit ur världen nu. Det hade ju inte varit så farligt. Men nu, när jag verkligen fick veta sanningen, så kändes det som om du hade ljugit. Du hade ju inte ljugit bokstavligen, men tryckt på sanningen, och då kändes det verkligen som en lögn.
Jag hoppas att du förlåter mig om jag verkar överdriven, men just nu tänker jag inte på annat än det här. Och visst, det kan väl hända att jag inte har rätt på alla punkter, men dom jag har rätt på, dom svider.
Jag trodde jag hade något, men som jag inte har.
Och jag trodde du var någon, men som du inte var..
--
btw, tack aa.
/ tilda♣
Det kändes verkligen som om jag visste precis allt om dig. Det var en trygg känsla. Att riktigt kunna säga till dig "Du är verkligen min bästa vän" . Och minnerna med dig, dom har verkligen varit roliga. Alla stunder vi delat har varit rent ut sagt fantastiska. Det kändes så skönt att du visste så mycket om mig.. det behövdes liksom aldrig ord, det bara räckte som det var.
Det har gått några dagar sedan den där dagen kom. Det var liksom en kall vind. Jag ville ju höra sakerna från dig, inte genom en massa rykten! Vad hade hänt igentligen? Det var nog bara en tillfällighet, tänkte jag, men jag blev ändå misstänksam. Efter några dagar tänkte jag inte så mycket på det längre. Jag övertygade mig själv över att det bara var jag som överreagerade. Herregud, så farligt var det väl ändå inte? Det handlade ju bara om en enda gång. Inget allvarligt, nejdå.
Men man kan väl säga att gränsen gick när ryktena fortsatte att tränga sig på. Jag fick höra saker jag bara inte ville tro vara sant. Men jag antar att sanningen är den, att det verkligen var sant. Och efter ett tag, ja då hade jag nog fått min bekräftelse. Det kändes som en kniv i hjärtat när jag fick veta. Hade du bara berättat på en gång så hade saken så gott som varit ur världen nu. Det hade ju inte varit så farligt. Men nu, när jag verkligen fick veta sanningen, så kändes det som om du hade ljugit. Du hade ju inte ljugit bokstavligen, men tryckt på sanningen, och då kändes det verkligen som en lögn.
Jag hoppas att du förlåter mig om jag verkar överdriven, men just nu tänker jag inte på annat än det här. Och visst, det kan väl hända att jag inte har rätt på alla punkter, men dom jag har rätt på, dom svider.
Jag trodde jag hade något, men som jag inte har.
Och jag trodde du var någon, men som du inte var..
--
btw, tack aa.
/ tilda♣
Kommentarer
Trackback