TildaWikner

Ingen vet och  ingen ser eller anar något, men det finns alltid där.

Det är som ett halvtomt glas. Antingen så vill man bara provsmaka lite av det, för att sedan avgöra om det var värt det eller inte. Man kanske inte ens vill testa, utan nöjer sig med att bara se på det med avsmak pga att den har konstig färg eller liknande. Eller så vet man redan att man gillar det, och nöjer sig helt enkelt inte med ett halvt glas, utan bara vill ha mer. Om man vill ha mer kan det antingen finnas påfyllning att hämta någonstans, eller så är det bara en tom botten efter sista droppen. Allt tar bara slut, och det finns ingenting kvar att hämta.

   När man tagit för mycket av det goda i en längre period kan det lätt hända att man lessnar på smaken, och vill hellre testa något annat. Man inser då att det finns en massa olika smaker att fördjupa sig i, och de kan vara minst lika goda dom, om inte ännu bättre. Och det är då tanken slår mig: "varför har jag inte provat det här förren nu?". Man kanske alltid kommer att ha en favoritsort som man alltid kommer känna lite extra för, men det behöver ju inte betyda att alla andra är sämre.

  
Det är kanske det som har hände mig den tiden. Jag var som ett handfat utan propp.. allt ni sa bara rann igenom mig stället för att samlas på ett ställe och användas. Jag orkade inte lyssna. Det betyder inte att ni inte betyder något, för det vet ni att ni verkligen gör, och känn inte på något sätt att jag sviker, även fast det på ett sätt kan ses så. Försök se det på ett annat sätt. Jag har andats samma luft såpass länge nu att det är som om det bara är koldioxid kvar, vilket är anledningen till att jag är som jag är. Alla vet att andas in gifter inte är det bästa att rekommendera, och det är därför jag måste någon annanstans. Ut ur mitt moln av koldioxid till en annan plats med nytt syre där jag kan andas igen.

  
Jag fick ett nytt glas för ett tag sen, jag blev lite skeptisk med tanke på att det inte var detsamma som jag brukade ha. Däremot var det en smak jag en gång haft. Det var en ny smak den här gången, även fast den var gammal som var den ändå som en helt annan sort. Kanske en ny ingrediens? Kanske tagit bort lite av det gamla onyttiga. Jag hade ångest, men jag var så törstig efter något att jag inte kunde motstå att prova något annorlunda än det gamla vanliga. Och jag gillade det. Ironiskt va? Faktum är att jag älskade det. Den var som en helt ny sort, men känslan av samma gamla fanns ändå kvar, och det i kombination gjorde det till det bästa jag varit med om. 
   Jag hade inte vågat pröva en annan smak på en lång tid för att jag varit rädd för förändringar, och när jag väl tar till mig mod så visar det sig vara så simpelt som att bara provsmaka.

Vi växer med varandra. Saker förändras. Vi växer tillsammans du & jag. Jag vill bara ha det såhär föralltid, jag klarar mig inte utan dig. Du är det bästa som har hänt mig. Även om jag inte alltid visar det så finns det ingenting jag är mer rädd om än dig. Ingenting. Jag vill bara ha dig här föralltid.

Barely awake, I let precious time go by..
Then when he's gone there's that odd melancholy feeling, and a sense of guilt I can't deny.
I try to capture every minute, the feeling in it.
Do I really see whats in his mind?
Each time I think I'm close to knowing, he keeps on growing.